Bonefish i Venezuela
Precis efter julafton var det dags, efter alla förberedelser och dagdrömmar skulle vi fara till Venezuela och fiska efter BONEFISH. Efter en lång flygresa strålade vi (jag och Ki) samman med Bigge som åkt en dag tidigare och bott en natt på Sheraton hotell i Caracas. Från Caracas var det en flygresa på ca 45 minuter ut till paradiset. Under oss började korallöarna synas, nu skulle det fiskas! Väl framme på Los Roques skulle vi finna någonstans att bo, vilket skulle bli svårare än vi trott. Under denna tid på året är det nämligen oftast fullbokat OCH 30% dyrare än vanligt. Till slut gick vi med på att bo på ett tak under ett partytält som vi själva fick sätta upp, detta till det facila priset av 30 dollars per man och natt. Detta var riktigt billigt då även frukost och kvällsmat ingick i priset (normalrum på Los Roques under denna tid kostade 70$ per man och natt). Och sämre kunde man ha bott, vi bodde precis vid stranden endast 15 meter från vattnet. Redan efter 2 minuters vila och promenad spottade jag den första bonefishen, jag blev galen, det var bara att börja rigga och ge sig ut.
Dala avnjuter en iskall isbjörnsbiir i "lyan"
Bigge var den första som fick en bonefish och glad, ja det var han. Han var den ende som fick fisk första dagen men vi deppade inte för det, vi gladdes åt hans lycka… Dag två gick vi över landningsbanan och fiskade på ett ställe som vi fått tips om. Mycket intressant att gå över ett flygfält varje dag innan man kunde börja fiska. Personalen på flygplatsen sade att "det är okej bara titta upp efter flygplan så att ni inte blir påflugna". Efter en halvtimmes fiske denna dag var den ett faktum, min första bonis.
Min första bonis,
fan vad glad man kan vara.
Även Ki fick en rätt snabbt på samma ställe som jag tagit min, och därefter slog Bigge till med sin andra. Detta ställe visade sig vara en av de bästa platserna, speciellt när man på ingående vatten fiskade mot en revel som gick ett tiotal meter ut.
Ki och Bigge skrattar ihop medan Bigge drillar
Los Roques blev snabbt för litet för oss, och vi siktade in oss på ön Krasky. Där fann vi lagunen med stort L. I denna hade vi vid två olika tillfällen fruktansvärt roligt fiske med 4-5 hugg/man och dag. Man landade långt ifrån alla, t.ex. tappade jag en då linan snodde sig runt en rem på min magväska under den första idiotrusningen (suck, jaja man lär sig), så därefter var jag alltid noga med att gömma alla remmar.
Det är bara att hålla i spöet…
Vacker bonis med vacker fiskare
När bara två dagar återstod fick jag ett fruktansvärt napp vid det gamla stället vid landningsbanan. Det var vid lägsta möjliga vattennivå och fisken plogade ytan under hela fighten. Den gick fast fyra gånger i uppstickande korallbitar, varpå man med hjärtat i halsgropen fick kuta över fladen mot stället där linan satt fast. Så fort man fått loss linan så gjorde fisken en ny rusning, men som tur var fick jag upp denna underbart feta fisk.
Gladare kan man knappt vara,
klubbrekordet på bonis är i hamn (3250 gram)
Avslutningsvis får man väl säga att jag kommer att åka tillbaka. Tyvärr fick vi ingen tarpon men vi såg feta segel vid ett antal tillfällen. Två andra arter som finns på önskelistan är mini-tonfiskarna som sprätte i ytan vissa dagar samt baracuda. Vi hade kontakter med baracuda men det var väldigt korta…, när man sedan bytte till ståltafs så var de som bortblåsta.
Peter Dahlqvist
2003-10-06