På jakt efter tigerfisk
Jag hade bestämt mig att fiska tigerfisk på ett ställe där fisket stod i centrum. I närheten av Livingstone, Zambia, fanns det säkert bra platser och dit skulle det varit mycket enklare att ta sig. Men ryktet om fiske i absolut toppklass, milvis av öde fiskesträckor och den gamla devisen att gräset är grönare på andra sidan fick mig att bestämma mig för att på egen hand ta mig upp till en fiskecamp längre upp längs floden. Jag började med att åka svarttaxi ett par timmar och tog sedan färjan över Zambesifloden till Botswana. Där väntade några kilometers vandring på landsvägen och framme i första byn hade en flock vårtsvin varit det enda orosmomentet. Tog sedan en kort bussresa till ändstationen, samhällets "liftningskorsning" där den första prövningen väntade. Efter en timmes tröstlöst liftande dök en negress som skulle åt samma håll upp och efter ytterligare en timme kom en jeep som tog upp oss båda. Ett par timmar senare var färden på plåtflaket över, gränsen mot Namibia var stängd och nu väntade en oviss natt. Där fanns någon slags camping som en infödd kille skötte. Eftersom han kunde erbjuda en cementplatta och två träbänkar som sovplats gick jag bort till hans enda gäster som var fyra engelska advokater. De hade hyrt den största jeep jag sett och bodde i två tält ovanpå taket. När jag frågade om de hade ett extra liggunderlag såg de helt förvirrade ut ända tills den ene frågade om det var okej med deras extra tältsäng och lite filtar. Efter några öl och skitsnack gav jag mig av till min sovplats. Ett stenkast bort väntade Chobe, ett av världens vilttätaste område, och den lilla fotogenlampan som brann vid min sida kändes inte som någon vidare livförsäkring.
Jag vaknade i gryningen av babianernas skrik och gav mig av. Morgonen startade jag med några kilometers promenad för att sedan bli hotad med en Kalaschnikov när en passkontrollant trodde jag snott hans bläckpenna. Ganska snart fick jag sedan lift till Katima Mulilo, vilket var första målet. Dit kom fiskecampens ägare och hämtade mig samtidigt som han köpte mat.
Vid bryggorna fanns 14 st små motorbåtar och en guide - jag var den enda gästen! Fisket bestod av långsam trolling med 9 och 11 cm rapala magnum och dubbla haspelspön. Ganska snart fick jag min första tigerfisk på ca kilot. Fisken gjorde några tjusiga hopp och försökte sen skära ner under båten men guiden Fedelus vägrade stänga av motorn trots mina protester. Inte förrän precis när den skulle håvas tystnade det irriterande ljudet. Samtidigt som jag böjde mig ner för att håva fisken stannade hjärtat, 10-15 meter från mig kom en flodhäst upp till ytan och frustade. Fedelus flinade med hela ansiktet, när han såg den likbleke turistens min. Senare berättade han att så länge motorn är på så välter de inte båten, något som skulle innebära en säker död. Vi kom överens om att i fortsättningen skulle motorn vara på så mycket det gick.
Eftermiddagen gav ytterligare två tigerfiskar under två kilo och en trekilos mal. Dessutom tappade jag två "tigers" och en flodhäst som gav en hyfsad fight på den lätta utrustningen. Själv förstod jag inte att min drömfisk knappast skulle låta sig håvas förrän det frustande djuret kom upp till ytan ett hundratal meter från båten.
Kvällen tillbringades i baren där väggarna hängde fulla med foton och uppstoppade tigerfiskar. Förväntningar var därför rejält uppskruvade till dag två. Fick två tigers med en topp på 2,3 kilo och sex mycket vackra ciklider. Den största, 2,6 kilo, klarade sig mycket bra i jämförelse med sina uppstoppade kamrater på väggen. Tappade fyra tigers, men hade fortfarande inte fattat snacket om att man får räkna med att tappa fyra av fem krokade. Något som däremot oroade mig var storleken. Eftersom i princip alla som lossnade gjorde det med hjälp av ett snyggt luftsprång hade man full koll på vad man hade tappat och mina var inte stora, garanterat under tre kilo. I mina drömmar fanns det en tiger på minst det dubbla.
Efter att ha varit ensam fiskare på lodgen kom nu ytterligare två gäster. Tredje dagen började som den andra slutat, med två ciklider. Innan lunch hade jag dessutom fått två tigerfiskar i den vanliga storleken och dessutom tappat fyra stycken varav den största borde vägt runt fyra kilo. På lunchen fick jag se vad jag missat, en tigerfisk på 6,5 kilo som de nya gästerna fångat. Den låg nu stendöd i frysen i väntan på konservatorn. Livet är fan inte rättvist tänkte jag (och då tänkte jag inte på hur tigerfisken hade det i frysen). Att det dessutom var en slumpfisk de hade fått när de kastat efter småciklider gjorde naturligtvis inte saken bättre. Lodgens ägare berättade glatt att de brukade ta NÅGON mellan sex och åtta kilo varje vecka. Jag var nu mätt på tvåkilosfiskar, så vi gav oss iväg längre bort med färre men större fiskar. Halva eftermiddagen förlöpte utan kontakt och när hugget kom var Fedelus övertygad om att de långa sega rusningar längs botten var en stor mal. När fisken kom stigande upp från botten precis vid båten fick jag en liten chock, det var en tiger och den klart största hittills. Som tur var hade fisken bränt sitt bästa krut i rusningarna och trots Fedelus mantra "it must jump, it must jump" knyckte den bara lite på huvudet i vattenytan innan den låg i nätmaskorna. Jag var otroligt glad och knäna skakade ikapp. Fisken vägde 6,2 kilo, inget monster men en drömfisk för mig. Fotosessionen blev lång, kanske för lång och när jag skulle släppa den fick jag hålla fisken på rätt köl i det krokodilfyllda vattnet alldeles för länge för att det skulle kännas bra. Efter det tappade jag fem stycken, varav den största lurade mig genom att simma lugnt mot båten för att sedan öka farten och sätta av i expressfart mot ett sjunket träd som låg bakom min rygg. Hade det varit nån annan dag hade jag varit knäckt men nu kunde jag bara rycka på axlarna. Kvällen i baren blev ändå betydligt bättre än de tidigare varit.
Målsättningen inför sista dagen var att försöka hitta något hett ställe och där försöka ta en tiger på fluga. För att bli varm i kläderna tänkte jag att vi skulle trolla lite först men förmiddagen blev helt sinnessjuk med 16 hugg utan landad fisk. Alla tappade på i princip samma sätt, pang - dubbelvikt spö följt av en kort ilsken rusning som avslutades med ett snyggt hopp, magplask och tappad fisk. Alla var relativt små som tur var. Prövade att byta till enkelkrok men resultatet blev bara att krokad fisk ersattes med knyckiga stötar i spötoppen och söndertuggade vobblers. På eftermiddagen fortsatte det med ytterliggare fyra tappade. Eftersom det ändå verkade kört bestämde jag mig för att driva med strömmen och kasta med fluga. Beväpnad med ståltafs och en blåsilvrig fluga modell större började jag fiska av platsen. Inte helt ofarligt men flodhästarna lyste med sin frånvaro. Det visade sig att Fedelus hade prickat precis rätt och han hade tappat fyra stycken på spinn innan mitt spö bugade sig. Efter en nervig drillning kunde jag fullborda min målsättning. Ingen jätte, 2 kilo, men vad gjorde det. Tappade ytterligare en fisk samtidigt som Fedelus drog en på 3,7 kilo. Som vanligt fick jag skaka nekande på huvudet för att han inte skulle ge spöet till mig. Att jag inte ville drilla hans ciklider var tydligen inte så konstigt men att jag frivilligt även avstod tigerfisk var tydligen inte helt normalt. En timme senare började solen gå ner och färden tillbaka kunde börja.
Förutom fisket innebar varje kilometer av floden en fantastisk naturupplevelse. Så långt från Lödde å man kan komma fick jag på nära håll se flodhästar, krokodiler, afrikanska leguaner, svart och grön mamba och massor av fåglar. Känslan av att på ett par meters avstånd sakta trolla förbi den svarta mamban, afrikas mest fruktade orm, när den oberörd glider fram på strandbrinken, kan man leva på länge.
När jag lämnade lodgen nästa morgon var det med visst vemod. Samtidigt som jag vill åka tillbaka igen förstår jag att det bästa vore att inte göra det, förväntningarna kommer att vara omöjliga att infria nästa gång.
Carl Dahlberg
2003-02-18